tisdag 12 juni 2012

Måste vägen till Curacao gynga så - ett fotoalbum berättar om en mässpojkes äventyr

Idag var jag på Myrorna i Skärholmen och skänkte 7 flyttlådor med vinylskivor! (Men det är en annan historia.)

Jag tog en snabbsväng och hittade två fina fotoalbum för 20 kr/styck. Jag tänkte göra ett album om min pappaledighet med yngste sonen. Det vänstra albumet var oanvänt, men det högra dolde en spännande historia. Här kommer den i bilder:


Första anhalt är Göteborg med boende på Hotel Royal och en TT.

Därefter transport till hamnen i Landskrona, både whisky och biobesök blev det.

 Noga med kontrollen noterar Mässpojken.


M/T ”Oljaren” var på 13 100 ton dödvikt och hade en dieselmotor på 5 200 IHK.

Tryck igång Cornelis så får du lite passande musik som ackompanjemang.
 

 På denna bild antar jag att det är Lycklige Jim tillsammans med en bananklase. Men man vet aldrig.

 Fin vy över hamnen.
 Härliga nakenbad!

 Fräcka tändsticksplån.

På återresan sker det som inte får ske. Tankångaren m/t Oljaren går på grund. Dramatiska tidningsartiklar berättar om räddningsaktionen.







Min gissning är att denna mässpojke bytte karriär och inte gick till sjöss igen. Men historien tar inte riktigt slut här. Jag googlade lite om fartygets öde, och landade i denna artikel. m/t Oljaren renoverades och begav sig ut till sjöss igen under namnet Kalmia. Tänk vilka livsöden man kan läsa om för 20 kr. Den här storyn är nämligen ännu bättre:
Björnen i förrådet på ”Kalmia”

Tankfartyget Kalmia kom till Rederi AB Transatlantic på ett ovanligt sätt. Det började med tankfartyget ”Oljaren” som levererades från Götaverken i september 1946 till Transatlantic. M/T ”Oljaren” var på 13 100 ton dödvikt och hade en dieselmotor på 5 200 IHK.
I april 1951 när fartyget var på väg från Curaçao till Stockholm med full last av olja strandade hon vid Muckle Skerry i Pentland Sund. Pentland Sund är känt för sina förrädiska strömmar.
Anledningen till att fartyg går genom Pentland Sund är att man gör en tidsvinst genom att välja denna väg. ”Oljaren” hade flera gånger gått igenom sundet. Nu råkade man ut för våldsamma strömvirvlar och strömsättningar och fartyget lydde inte roder utan gick med 18 knop upp på Muckle Skerry. Fartyget sände SOS och besättningen lämnade henne då det var risk att hon skulle brytas sönder.
Några dagar senare hade vädret förbättrats och ett bärgningsfartyg lyckades dra loss ”Oljaren”. Vid dockning upptäcktes att nästan hela botten var uppriven.

Fartyget förklarades totalhavererat och övertogs av assuransbolaget. Efter reparation köptes hon 1951 av Transatlantic och omdöptes till ”Kalmia. Kalmia är namnet på en nordamerikansk endemisk ljungväxt med röda eller purpurfärgade blomklasar. Den är uppkallad efter Linnés favoritlärjunge Pehr Kalm, som bl a gjorde en forskningsresa till Nordamerika. 1952 gick ”Kalmia” in på en treårig charter för en engelsk befraktare.

  Alf Carlsson
  Maskinchef Alf Carlsson som har berättat om björnen i förrådet.
Maskinchef Alf Carlsson på ”Kalmia” har berättat den smått otroliga historien om björnen i förrådet.
När fartyget låg i Sumatra och lastade var några besättningsmän i land och träffade på en handelsman som sålde levande djur. De fick en idé att köpa några och ha som husdjur för att lätta upp tristessen ombord på tankfartyget som gick sin enformiga trad mellan olika oljehamnar.
Efter en prisdiskussion och prutning återvände besättningen till fartyget med två små apor och en liten björnunge. Djuren blev allas favoriter och piggade upp stämningen ombord.
När de små aporna mötte någon, klättrade de upp i famnen och ville bli omklappade.
Den lille björnungen lufsade omkring och nosade i alla vrår den kunde upptäcka och fick en klapp på ryggen när den mötte någon besättningsman. Djuren blev väl omhändertagna och var omtyckta av alla ombord. När besättningen varit ombord i tolv månader skulle alla med undantag av befälet mönstra av och få fri hemresa. Avmönstringen skulle ske i Curaçao när fartyget kom dit för att lasta olja.
Då blev det en diskussion om vad man skulle göra med djuren. Även om man ville ta hem dem skulle detta inte vara praktiskt möjligt. Man kom överens om att det bästa var att släppa djuren fria i land.
Timmerman tog en apa och stoppade in den under jackan och gick i land, förbi tullare och vaktmanskap och promenerade bort till något som såg ut som en park. Där släppte han ut apan. Så gick han tillbaka och gjorde likadant med den andra apan.
När man skulle ha tag i björnungen var den försvunnen. Man letade igenom hela fartyget men kunde inte hitta den. Man antog att den på något sätt tagit sig iland, hur som helst var den försvunnen.
Besättningen lämnade fartyget och avlöstes av ett nytt gäng och Kalmia fortsatte sina resor mellan olika oljehamnar.
Vid ett tillfälle när ett stewardsbiträde var nere i kallförrådet där man förvarar grönsaker och rotfrukter, tyckte han att det såg lite konstigt ut i högen där man hade potatis och rotfrukter.
Han tog och petade i högen med ett kvastskaft. Då kom björnungen fram och grabben slängde kvasten och sprang upp till kocken och berättade med andan i halsen att det var ett vilddjur i förrådet. Kocken och båsen gläntade på dörren och mycket riktigt – det stod ett djur därinne.
Båsen plockade fram det grovmaskiga landgångsnätet och tillsammans med några matroser rusade han in och kastade nätet över djuret, släpade upp det på däck och kastade allt överbord.
När Alf Carlsson kom till lunch fick han höra vad som hänt. ”Men det var ju den tame björnungen” sa han, ”den skulle ni inte slängt överbord”.
Björnungen hade smugit sig in när dörren till kallförrådet stod på glänt och grävt sig in i potatishögen och rett sig ett ide. Temperaturen i förrådet var ca 10°C och mycket behagligare för björnen än den tropiska värme som för det mesta rådde på fartyget. Han hade antagligen legat i dvala tills han blev väckt av stewardsbiträdet.
Alf Carlsson har förgäves sökt i facklitteratur efter en bestämning av vilket slag björnen var av, men ingen beskrivning har passat in.
//Elmer Eliasson
 http://www.sjofartstidningen.se/tidningen/nummer/2004/21/artikel_2104.php

11 kommentarer:

  1. Vilket fynd! Kul att du fick reda på så mycket om båten med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, extra kul med björnstoryn.

      Radera
  2. Fantastiskt livsöde både för mässpojken och björnungen... Som du sa " man fär mycket för en tjuga!

    SvaraRadera
  3. Tack för en underbar berättelse! Hade varit kul att leta upp mässpojkens släktingar kanske!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men de kanske är dom som skänkt albumet till Myrorna.

      Radera
  4. Riktigt kul läsning! Grattis till ett riktigt fynd.
    Synd om björnen....

    SvaraRadera
  5. Vilken skön historia och vilket tidsdokument som albumet är. Bara en sån sak som att plocka bort och spara flasketiketter tillhör verkligen en svunnen värld. Härligt. Fast det är bedrövligt om det är någon släkting till Bo Oskar som lämnat in den till Myrorna.
    Tack från Lars.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag håller med dig. Vi får hoppas att någon släkting läser detta.

      Radera
  6. Ibland är det helt otroligt vad man kan få för 20 kr, och den här gången inte i ekonomiskt värde utan i underhållning, livshistoria och och ett stycke inblick i dåtiden. Helt underbart!

    SvaraRadera