En gammal krönika om maximalism och vita legobitar

Hittade en gammal krönika som jag skrev för Hus och Hem, tror den publicerades 1998 eller 1999.

Fick hjälp av Benny på http://www.tallbacken.net/porslinsbloggen/ att scanna in den.

Jag minns mycket väl mitt första loppisfynd. Sju år gammal köpte jag en vit bokhylla för en krona på en Lionsbasar. En enkel trähylla som passade utmärkt för Bigglesböcker. Kanske kan jag betrakta detta första riktigt lyckade loppisköp som banbrytande. För efter detta var samlandet igång.

Jag samlade plastsoldater, flygplansbyggsatser, kulor, hockeybilder, fotbollsbilder, filmisar, kaktusar, akvariefiskar, temuggar med engelska fotbollslag på, serietidningar och massor av andra saker. När jag blev äldre fortsatte jag med LP-skivor, singlar, 50-talsporslin, 60-talsplast, 70-talskitsch, glasvaser, kioskdeckare, snöglober. Ett konstant samlande.

Det har hållit på i snart 25 år i varierande omfattning. Med andra ord – minimalism är och har alltid varit en total omöjlighet för mig.

Som samlare blir man aldrig riktigt färdig. För en samling som är komplett är livsfarlig. Det är rena dödsstöten mot den. Ni kanske har sett samlingar som bjudits ut på auktionshus eller skänkts till museer. Det har knappast berott på platsbrist. Nej, spänningen har tagit slut. Samlandet får näring så länge det finns något kvar att leta efter. Det är inte samlingen i sig som är det viktiga utan jakten på det perfekta föremålet.

Alltså - minimalism är inte förknippat med större samlingar av prydnadsföremål. Men trots detta fascineras jag av de vita minimalistiska lägenhetsdrömmar som syns i tidningarna. Tänk vad skönt om jag kunde ha ett minimalistiskt hem! Vad praktiskt det vore att ha lättstädat med öppna ytor. Fantastiskt för barnen. Och efter att ha bläddrat i årgångar av inrednings- och antikvitetstidningar så är på något sätt den gemensamma nämnaren mellan de snygga reportagen avsaknaden av liv. Visst är en hand med ibland, en annan gång ett suddigt barn eller en sovande hund. Men också de levande varelserna blir en sorts rekvisita i tillvaron. Men det är klart, om jag skullefå besök från en heminredningstidning då skulle jag nog köpa hem snittblommor och plocka undan smutstvätten. Kanske piffa upp med ett par reseminnen inköpta på någon romantisk resa i södra Frankrike.

Någon ärvd släktklenod mixat med en dansk designerklassiker. Och försöka ha ett litet urval framme av de allra vackraste sakerna jag äger att vila ögonen på. Kanske en soffbordsbok nonchalant vilande på en pall. En vit lilja i en glascylinder, kanske. Vänta, nu gick jag för långt. Jag vill ha ett levande hem. För precis som med en samling så förvandlas ett färdiginrett hem till något dött. l stället för att vara till för människorna som bor i bostaden är den till för dem som kommer på besök. Och där tycker jag det blir fel. En bostad ska vara i ständig förändring. Precis som en samling blir tråkig när den är komplett blir också hemmet tråkigt när det är klart. Det ska finnas utrymme för nya idéer och en del galna upptåg. Och det ska ske hela tiden. Men jag erkänner gärna att även jag har gjort ett par försök till att inreda minimalistiskt. 

l våras fick min dotter bara ha vita legobitar att leka med. Det såg skitsnyggt ut.