Hittade en gammal krönika som jag skrev för Hus och Hem, tror den publicerades 1998 eller 1999.
Fick hjälp av Benny på http://www.tallbacken.net/porslinsbloggen/ att scanna in den.
Jag minns mycket väl mitt första
loppisfynd. Sju år gammal köpte jag en vit bokhylla för en krona på en
Lionsbasar. En enkel trähylla som passade utmärkt för Bigglesböcker. Kanske kan
jag betrakta detta första riktigt lyckade loppisköp som banbrytande. För efter
detta var samlandet igång.
Jag samlade plastsoldater,
flygplansbyggsatser, kulor, hockeybilder, fotbollsbilder, filmisar, kaktusar,
akvariefiskar, temuggar med engelska fotbollslag på, serietidningar och massor
av andra saker. När jag blev äldre fortsatte jag med LP-skivor, singlar,
50-talsporslin, 60-talsplast, 70-talskitsch, glasvaser, kioskdeckare,
snöglober. Ett konstant samlande.
Det har hållit på i snart 25 år i
varierande omfattning. Med andra ord – minimalism är och har alltid varit en total
omöjlighet för mig.
Som samlare blir man aldrig riktigt
färdig. För en samling som är komplett är livsfarlig. Det är rena dödsstöten
mot den. Ni kanske har sett samlingar som bjudits ut på auktionshus eller
skänkts till museer. Det har knappast berott på platsbrist. Nej, spänningen har
tagit slut. Samlandet får näring så länge det finns något kvar att leta efter.
Det är inte samlingen i sig som är det viktiga utan jakten på det perfekta
föremålet.
Alltså - minimalism är inte förknippat
med större samlingar av prydnadsföremål. Men trots detta fascineras jag av de
vita minimalistiska lägenhetsdrömmar som syns i tidningarna. Tänk vad skönt om
jag kunde ha ett minimalistiskt hem! Vad praktiskt det vore att ha lättstädat
med öppna ytor. Fantastiskt för barnen. Och efter att ha bläddrat i årgångar av
inrednings- och antikvitetstidningar så är på något sätt den gemensamma
nämnaren mellan de snygga reportagen avsaknaden av liv. Visst är en hand med
ibland, en annan gång ett suddigt barn eller en sovande hund. Men också de
levande varelserna blir en sorts rekvisita i tillvaron. Men det är klart, om
jag skullefå besök från en heminredningstidning då skulle jag nog köpa hem
snittblommor och plocka undan smutstvätten. Kanske piffa upp med ett par
reseminnen inköpta på någon romantisk resa i södra Frankrike.
Någon ärvd släktklenod mixat med en
dansk designerklassiker. Och försöka ha ett litet urval framme av de allra
vackraste sakerna jag äger att vila ögonen på. Kanske en soffbordsbok
nonchalant vilande på en pall. En vit lilja i en glascylinder, kanske. Vänta,
nu gick jag för långt. Jag vill ha ett levande hem. För precis som med en
samling så förvandlas ett färdiginrett hem till något dött. l stället för att
vara till för människorna som bor i bostaden är den till för dem som kommer på
besök. Och där tycker jag det blir fel. En bostad ska vara i ständig
förändring. Precis som en samling blir tråkig när den är komplett blir också
hemmet tråkigt när det är klart. Det ska finnas utrymme för nya idéer och en
del galna upptåg. Och det ska ske hela tiden. Men jag erkänner gärna att även
jag har gjort ett par försök till att inreda minimalistiskt.
l våras fick min
dotter bara ha vita legobitar att leka med. Det såg skitsnyggt ut.
